"Hvarje vår flyttar befolkningen på ön man ur huse med all boskapen upp till fäbodarna på fastlandet, först till de närmaste, "hemfäbodarna", vid Gesunda, där hvarje hushåll har sin ofta prydligt byggda gård med åkrar och trädgårdstäppor utanför och med ett inre, som tyder på stationär bosättning, fram på sommaren till "långfäbodarna", långt bort i skogens och bergens ödemarker. Till vintern, om ock först till jul, flytta folk och kreatur öfver till byn på ön. Somliga äro numera faktiskt året om bosatta i fäbodbyn, men måste dock alltid vara skrivna i den ursprungliga hembyn på ön."

Exakt hur länge Mångberg har brukats som hemfäbod är okänt, men det är troligt att det redan under tidig medeltid (1200-talet) fanns bebyggelse här.

Stenisgard, Filéngard, Tollagard, Skinnergard, Amusullgard, två Ryssgarder, Trappgard, Lisslasgard, Pålsgard, Trombuull, Flint Karl, Gidlundsgard, Sundgard, Buslarsgard, Ållasgard, Lövgard, Millågard, Ållulljonsgard, Holmergard, Pöjkgard, Bondgard, Bondnilsgard, Flintgard, Boslarsgard, Flintjohan, Ullasgard, Bosgard.

Dessa gårdar är från den gamla goda tiden när det vallades kor på fäboden, nu finns bara Stockholmskor.

Det beslöts att man skulle bygga en såg. år 1877 byggdes den vattendrivna sågen av byggmästare Sol Lars Jonsson.

Vägskälet var en vanlig mötesplats bland de buförda hushålls-medlemmarna som fanns på fäboden. En majstångsförening bildades och för att få startkapital startades en insamling bland de tjugofem personer som var med. Denna insamling inbringade 33,50 kr och den första majstången restes 1935. Tromben höll tal vid stången, som var fastsatt vid en trästolpe. Vad jag minns löd talet: Liksom våren är "gäldens tid", så är sommaren "lovens tid".

Mångberg med gärdesgårdar och spåntak på husen, en miljö som inte många minns idag.

Ett fäbodställe med ett vattendrag har en särskild tjusning, framförallt om där finns ett gammalt vattenverk. Mer än vanligt är detta fallet i Mångberg med den idylliska dammen och sågen mitt i byn.

Många glada skratt kunde höras när Sund Anders och hans kompanjon "grisen" kom för att bada i dammen. Först hoppade Sund Anders i, sedan kom grisen i ett språng.

På den ena sidan dammen växer skuggande granar och björkar. Här kan den jäktade nutidsmänniskan finna lugn och ro, medan det sövande bruset från den gamla dammen lägger sig som bomull kring hjärtat.

Dagens Nyheter gav denna stämningsbild i en krönika:
"Vi reste majstång i en fäbod en kväll i juli, när knotten svärmade i täta moln över sågdammen och dimmorna blandade sig i långdansen, som leddes av prästen."

Mångberg har ändrat karaktär, någon fäbod är det inte längre. Livet på vallen präglas inte längre av hårt arbete, utan vallen används idag mer för rekreation och fritid.

Något, som ändrats alldeles för fort, är umgänget som fanns, det har försvunnit. Förr gick man och hälsade på i gårdarna objuden, nu skall det bjudas, inte bara på kaffe med dopp, nej nu har moderniteter som pizza och pasta erövrat fäbodvallen.

Förr, när man flyttade (buffrade), var det förutom alla djur många barn i olika åldrar samt en gammal mormor eller farmor, som kunde ge goda råd åt både barn och vuxna.
överallt hördes glada skratt från gemenskapen, som fanns trots att det inte fanns något i överflöd. Leksakerna fick barnen tillverka själva efter uppfinningsförmåga. Ett vedträ kunde bli en docka och en låda en bil. Affär var en annan lek som var populär, då använde man vad naturen gav och fantasin flödade. Idag är det annorlunda, det skall vara lekplatser och färdigköpta fina saker.

Detta är tankar som en gammal fäbodgumma har skrivit ihop år 2001 för att efterföljande generationer skall ha ett litet hum om hur livet kan ha tett sig.

Ellen Ekmark och Margith Flinth, systrarna från Stenisgard.